Daniel talar ut!

I Malmö bor en av Sveriges främsta unga serieskapare. Han heter Daniel Ahlgren. Misantrop har han kallats. Pessimist. Och genialisk. Monitor tog tåget till grannstaden för att kontrollera den eventuella sanningshalten i dessa tillmälen.

Man skulle kunna säga att det finns två generationer av svenska vuxenserieskapare. Åtminstone om man tillåter sig att hårdra lite. Den första skulle då bestå i Svenska Serier/Galago/Kannibal-generationen, representerad av Joakim Pirinen, Ulf Lundqvist, Max Andersson, Lena Ackebo, Joakim Lindengren, David Nessle, Gunnar Krantz och några till. Inspirationskällorna då var amerikanska undergroundtecknare som Robert Crumb, Bill Griffith och Spain, arty ‘comix’ i form av Raw, klassiska tecknare som Herriman samt vissa moderna européer såsom Joost Swarte. Den andra, nu föreliggande generationen, har säkerligen kvar ekon av den första generationens inspirationskällor, framför allt den allerstädes närvarande Robert Crumb. Men viktigare är just nu den stora amerikanska vågen av delvis eller helt självbiografiska serieskapare, ledd av personer som den notoriske Harvey Pekar, Joe Matt, Julie Doucet, Seth, Chester Brown och Peter Bagge. Denna andra generation kan bland sina främsta företrädare i Sverige räkna Daniel Ahlgren. Sedan födelsen 1971 i Kristianstad och den efterföljande uppväxten i Sölvesborg har Daniel producerat och publicerat en mängd serier. Han soloalbumdebuterade 1993 på Optimal Press med Döda Farbrorn, men hade redan 1991 medverkat i antologin Ulv i fårakläder på samma förlag. Döda farbrorn – en direktöversättning av Morrisseyskivan Kill Uncle – är liksom flera av Ahlgrens alster en bitvis ganska jobbig historia. Men den är också bitvis guförbannat rolig. Utan att försöka låta överdrivet pretentiös känns det som likarna snarare finns bland textförfattare av det bittrare slaget än bland de amerikanska skråpukarna. Tänk: Hanneke. Beckett. Norén. Den känslan. Det regnar, det snöar. Det kräks, det görs abort. Om man växte upp i en mindre stad på 70-talet är det nästan omöjligt att inte känna igen sig. Kort sagt skulle man kunna säga att Döda farbrorn i mångt och mycket uttrycker en människosyn som liknar den avlidne amerikanske komikern Bill Hicks: “We’re a virus with shoes”. Och liksom Hicks blandar Ahlgren svartsynthet med populärkultur och humor. Bland annat dyker den obskyra tecknade 80-tals teveserien Det var en gång upp, liksom en massa mer eller mindre rara musikaliska referenser. I Daniels andra album, Röja spettet från 1994, blir teckningarna bättre och tematiken förlorar det mesta av de något gymnasialt depressiva tendenserna som fanns i Döda farbrorn. I Röja spettet dyker dessutom första delen av Hat och multiplikationstabeller upp, Daniels uppgörelse med lågstadiet. Den är helt enkelt skitbra. Hård. Rå. Kompromisslös. Den målar upp ett lågstadium bestående av idioter, mobbare, dumma lärare och den typ av småbarnspennalism som är jävligt kul så länge man står på rätt sida av pistolmynningen. Hat och multiplikationstabeller borde vara obligatorisk läsning för alla lärare. Och alla som någon gång mobbat och förnedrat. I samma serie får man också se Daniels första möte med “Harry”, Stefan Harrysson, en av Daniels äldsta vänner och huvudtemat för Daniels fjärde album på Optimal, Samtalen med Stefan. (Det tredje albumet var en förvisso mycket underhållande sak vid namn Daniel Ahlgren klarar skivan, en cd utan ljud, men med ett texthäfte bestående av fyra korta serier på musiktema). I Samtalen med Stefan har Daniel blivit ännu bättre på att teckna. Alla serierna i albumet berör på ett eller annat sätt Harry, en hockeyfrisyrsprydd individ som framställs som ganska cool, fast irriterande tystlåten. En annorlunda version: Harry & den söta hatmaskinen remix är en tretton (!) sidor lång serie som handlar om Harrys och Daniels genomlyssnande av Daniels då nyinköpta Nine Inch Nails-skiva. Det är nästan japanskt i sin ickehandling. Det klias i hår, det klickas med kulspetspennor. Men inte fan säger någon något mer än ett och annat “jahapp”. Norrländskt. Och mycket roligt. Förutom de fyra Optimalalbumen har Daniel gett Typer och original, ett album bestående av en samling återtryck av gamla fansinalster, utgivit i begränsad upplaga på egna etiketten Härda ut Comix. Dessutom medverkar han i flera nummer av Optimal Press och Galago. Och nu är han aktuell som tecknare av dn-serien. Efter denna något elefantiasiska introduktion kan sålunda intervjun börja. Jaha, Daniel. Hur går det att vara serietecknare i Sverige egentligen? Jag menar, säljer dina album? Tja. Från Optimal har jag fått tusen kronor för Döda farbrorn, inget för de övriga. Så dom har väl inte sålt sådär jättebra... 5-600 ex? Ja, något sådant. Fast biblioteken har ju köpt in 122 ex av Samtalen med Stefan efter en jättebra biblitekstjänstsrecension. Döda farbrorn köptes av fem bibliotek och Röja spettet av 35, så trenden är ju uppåtgående… 2400 procent på tre album. Annars då? Försöker du sälja dig? Ja jo, jag skickade ut grejer till 25 tidningar och så, och fick bara svar av fyra. Ingen var intresserad. Dom tyckte väl det var för mörkt… Jag kan inte riktigt fejka den där lustiga Larson-stilen utan det blir alltid ganska… bistert. Hm. Men Galago säljer väl hyfsat? Njae, egentligen inte alls bra. De flesta läsarbreven vill dessutom helst ha tillbaka de ‘gamla’ Galagotecknarna. “Vi vill ha nya, gamla serier”, ungefär. Läsarna verkar inte vara alls intresserade av de amerikanska tecknarna, Julie Doucet, Debbie Drechsler, Dennis Eichhorn och så vidare. Eller mej, Mats [Jonsson, Galago- och MegaPytonredaktör mm], och David [Liljemark]. Dom vill ha Ackebo! [skrattar] Ja, jo. Kanske. Så vi får väl se vad som händer. Med Galago. Förresten, det här med självbiografiska serier, trenden med självbiografiska serier, vad tycker du om det? Jag vet egentligen inte om det är en trend. I usa var det kanske det, en populär trend, men i här i Sverige har det aldrig riktigt blivit det. Och nu verkar trenden ha dött i usa också… Verkligen? Ja, jo. Jag trodde, äh skit samma, kan du berätta lite om din dn-serie, vad handlar den om för någe? Ja, det är del tre av Hat och multiplikationstabeller. Den handlar alltså om min högstadietid, del ett handlade om lågstadiet och del två är inte gjord ännu. Är han svinet, pg, pv, med? pb. Jo, han är med lite grand. Jag hörde på omvägar att han hade läst ett av mina album och frågat sig om han verkligen var ett sånt svin. Han hade kommit fram till att han verkligen var det. pb – han heter inte så på riktigt – är visst lekskolelärare nu… [skrattar] Otroligt! [fnissar] På tal om det här med skolan och så, du verkar verkligen ha ett passionerat hat till idrott överhuvudtaget? Ja, idrottshatet bottnar väl i skolgymnastiken. Att man tvingades vara med i lagsporter som man inte var bra i och förnedras av alla som var bättre och dessutom bli utskälld för att man är dålig. Jag hatade verkligen barr och bom och sådant där, men det var ändå bättre än lagsporterna. Så os…? …Nä. Men jag gillar lite grand det här med tvåloperorna kring sport, Nancy Kerrigan och så… [tystnad] Du har inte hört talas om henne? Fast det här härom dan då, med han snowboardåkaren som förlorade sin…? Nä, inte alls. OK, fast du ser en del på tv har jag förstått. Tvåloperor och så? Njae, inte tvåloperor direkt. Utom Tre kronor då. Och så tittar jag fortfarande på Beverly Hills. I snitt kanske jag ser på fyra timmar TV om dan. Det jag gillar och följer är Vänner, Star Trek: The Next Generation, Roseanne… Ja, Roseanne! …och Simpsons. Så har jag precis börjat kolla på Fame LA. Där är dom horor allihop. Hm? Ja, inte i bokstavlig mening, jag menar att dom säljer sig alltså. Ja, gamla Fame var ju bra… Bruno, och hon cellobruden… …som dök upp i Short Cuts, ja. Fast Bruno försvann ganska tidigt ur serien egentligen. Ett snabbt ämnesbyte: hatpersoner? Ja, jag tål ju inte dåliga recensioner överhuvudtaget; såna som sablar ner… Jag förstår det inte. Vaddå, dåliga recensioner? Nja, recensioner överhuvudtaget, egentligen. Visserligen tycker jag också att det är kul att läsa elaka recensenter, men för egen del tycker att det här med konstruktiv kritik är en myt, jag förstår inte hur kritik skulle kunna vara konstruktiv. Jag kan bara ta kritik personligt, som ett påhopp. Andra kanske inte tar det så personligt och därigenom får ut något vettigt av det. Bra kritiker måste nog vara väldigt onda människor. Men det kanske fungerar som evolution, typ ‘only the fittest survives’? Kanske det. Då är vi väl snart utdöda. Det kommer inte att bli enbart de bästa som överlever, utan även de känslomässigt mest hårdhudade… De sämsta, de som inte bryr sig. Happ... Öh, vad gör du nu egentligen? [frågande uppsyn] Pluggar? Nej, sista terminen jag pluggade var våren 97. Sedan i höstas tecknar jag på heltid. Man fick ju förskottsbetalt för dn-serien redan förra året; det hjälpte ganska mycket. Och i vintras fick jag pengar av Författarfonden. Men man blir ju inte rik, direkt. Så du har tecknandet som ett jobb, då? Ett 9-5-jobb? Ja, ungefär. Jag är väldigt disciplinerad. Man kan liksom inte gå runt och vänta på inspiration, utan det är bara att tvinga sig. Jag är rätt morgonpigg, så jag brukar gå upp ganska tidigt, äta frukost och sen börja jobba. Jag brukar jobba 5-6 timmar per dag, minst. Sju dagar i veckan. Under 1997 producerade jag drygt 100 seriesidor. Jisses! Jag tänkte, du har inte funderat på att översätta dig? Jo, jag har översatt en del… …för jag tänkte, det här låter väl rätt töntigt, att med tanke på liksom ‘globaliseringen’, att ungdomsgrupper är lika över hela världen, att man gillar samma musik och böcker och så, att man på något sätt då skulle kunna få en ganska stor läsekrets… Vad sa jag nu? Jo, ‘I wanna be bad’-typer och så. Du vet på baksidan av ett av de första Hatenumren… Ja… …så finns ju den här bilden på en tjej som säger “I wanna be bad”, och har alla dom här… …Utensilierna… …Artifakterna. Kern och Manson och Burroughs och Ballard. Och sådana finns ju över hela världen. Liksom ‘I wanna be sad’-typerna, dom som lyssnar på Joy Division och Cure, och läser Sartre och Camus och har Skriet på väggen… [Skrockar] Så skulle det kunna vara något, global distribution? [Rycker på axlarna] Typ, via internet? Förresten, vad tycker du om internet? Är det något för dig? Nä. Jag menar, vad ska man ha det till? Harry har internet, men han har inte fått ett enda mail. När ska man titta på nätet, egentligen? Och vem är det egentligen som vill titta på någons hemsidor? Kanske samma ena som gillar att läsa dagböcker. Eller självbiografiska serier [ler]. Ja jo… M-mm. En helt annan sak: du verkar nära ett litet pöbelhat! Gillar inte saker som sprit och fester och så… Ja, jag går ju faktiskt inte ut så ofta. Senaste konserten jag var på var Swans på Mejeriet. Och jag hatar KB trots att jag aldrig varit där. Jag har inte varit på fler än tre fester i hela mitt liv. Och den senaste var i december 1990! Det ger dig inget? Att bli misshandlad eller våldtagen är inte kul, men det ger ju ändå någonting… John Waters, du vet, har ett uttryck: reversed snobbism. Det har att göra med att man gillar något fram tills det att allmänheten, eller åtminstone en större grupp gillar det. Sen vill man inte vara med. Som Groucho Marx sa, “Jag vill inte vara med i en klubb som vill ha mig som medlem”. Jag känner ofta så, även om jag inte gillar det. Ja jo, det stämmer väl ibland… att man gillar något fram tills det att hoi polloi börjar gilla det. Jag har en till liknande sak: jag gillar per definition aldrig saker som folk rekommenderar till mig. Om någon bekantskap säger “det här tror jag att du skulle gilla”, så dömer jag direkt ut det som dåligt. Jag stör mig på att dom liksom artbestämt mig. M-mm. Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaks till Sölvesborg? Tja, även om det inte direkt är något jag planerat. Sölvesborg är faktiskt inte alls – som man kanske skulle kunna förledas att tro – någon överdrivet inskränkt håla. Det är egentligen en ganska bisarr stad. Det finns en fin uppsättning av typer och original där. Du hade ju uppenbarligen en ganska jobbig uppväxt i Sölvesborg, att döma av dina serier? Jo, man har någon slags nostalgi, trots all mobbing och så. Ja, det var ju verkligen hemskt egentligen… man blev ju mobbad hela grundskolan. Men som sagt, man har ändå någon slags nostalgi. En gång blev jag förresten intervjuad i en Sölvesborgstidning. Jag hade förklarat tydligt innan att jag gjorde självbiografiska, vardagsrealistiska serier. Ändå frågar hon: “Ja, har du såna göbbar då, liksom, figurer som du brukar rita?” Och jag svarade noggrant, “Nej, jag gör alltså sjääälvbiografiska vaaardaagsre-a-listiska serier, som handlar om mig själv.” Då utbrister hon, “Oj, så du är med själv, som en figur, va kul.” Fast hon fattade nog inte ändå. Borde inte en journalist veta vad självbiografiskt innebär? Vilka andra svenska serietecknare gillar du just nu? Ja, det är ju Mats Jonsson och David Liljemark, då. Och bröderna Sjödén. Fast bröderna är bara på fansinnivå än så länge. Och så en sked för pappa också: vilket Daniel Ahlgren-album ska man välja om man aldrig har läst dig förut? Ja, man tycker ju ofta bäst om det senaste. Alltså Samtalen med Staffan. Fast jag tycker att Röja spettet är den viktigaste, framför allt den första, namnlösa serien i albumet; det är den som bäst beskriver mitt förhållande till världen. Men givetvis är det så att man ska läsa alla mina album. Det blir bäst så. Tror jag det.