|
Spelare X: - Både du och jag har en usel sits. det vore bra om du gav mig understöd för ett intåg i Polen.
Spelare Y: - Vad får jag för det? Dessutom: kan du garantera mig att du och Z inte är i Maskopi? Polska invasioner och oheliga allianser är ju inget nytt. Jag vill inte veta av något nytt fördragsbrytande.
Spelare X: - Det är en fråga om förtroende, Y. Skärp dig. Jag har nyckeln till Bosporen
(exempel på glatt meningsutbyte i Diplomacy)
Höstmånader är spelmånader. När himlen öppnar sig och och frukten faller är det dags att ta fram sina kortlekar, schackbräden, tärningar och spelplaner. Det finns flera sätt att få en trevlig spelkväll; ett är givetvis att bunkra med oanständiga mängder sprit och cigaretter och använda spelandet som en god ursäkt för en drängfylla och vidhörande kopparslagare. Till dylika sammankomster är det bäst att ta fram enkla men ändå engagerande spel såsom Fylletärning, Svälta räv eller Globetrotter. Fia är också bra, men kan resultera i vendettor av oanad varaktighet. Tro mig. Det är lätt att säga och göra dumheter när man ideligen blir knuffad direkt man kommer ur boet. Speciellt med pH- i magsäcken och 7 promille i blodet.
Spelkonnässören gör skillnad på denna typ av spelspelande och att spela riktiga spel. Det finns gott om riktiga spel, men ett av de absolut riktigaste är Diplomacy från Avalon Hill. I sverige är kanske inte Diplomacy så välkänt, i varje fall inte utanför Spelarnas sanctum sanctorum och teknologers kulvertar, men i stora världen är det ett spel av dignitet. Det spelas via korrespondens, snail- såväl som email. Det spelades av Kennedy-bröderna. Det var Kissingers favoritspel. "The Bishop of Woolwich knows all about it", som det står på spelkartongens baksida. Antagligen är Uri Geller en fena på Diplomacy.
Vad är då Diplomacy? Utan att ge sig in i en alltför komplicerad genrediskussion kan man helt kort säga att det är ett strategispel. "Aha, som Risk!", tänker då den oinitierade. Det är nämligen en inte alltför adekvat jämförelse. Likheterna stannar i princip vid att man flyttar runt olikfärgade pluppar på en spelplan som liknar en karta. Där Risk är ett frontalangreppsmachospel för pansarfänrikar och cykelskyttefanjunkare (med stort underhållningsvärde, medgives!) är Diplomacy spelet för en lismande ambassadör, en spion eller en Napoleon. I Risk krigar man, i Diplomacy skapar man pakter, skriver ickeaggressionsfördrag och bryter dem.
En av de absolut största skillnaderna är den i det närmaste totala frånvaron av slumpmoment i Diplomacy: det finns bara ett, och det är utlottningen av hemland i spelets första skälvande minuter. Därefter gäller det enbart att ha en schackspelares blick för framtida spelutveckling, en god retorisk förmåga, samt att kunna ljuga sina motspelare rakt i ansiktet utan att dra på munnen. det finns ingen tärning, ingen dragordning.
Det roliga med Diplomacy är att själva spelplanen efter ett tag blir lätt sekundär till förmån för diskussionerna. Det känns inte som att spela bräde, utan snarare som rollspel fast utan fix handling. Det känns som att skriva historia. Det känns som att vara Richelieu, Borgia och Chamberlain i en och samma person. Det är bara ett spel, men det känns som verklighet.
Diplomacy. C:a 260:- Säljes bl.a. på Tradition i Malmö. Antal spelare: 2-7. ideal: 7. Speltid med 18 depåpunkter som mål (standard): lång. Boka hela kvällen. Minst.
Martin Sunnerdahl
|