Ingen inom storfilmen är gossen Ruda i samma utsträckning som Abel Ferrara, utom möjligen Waters och Cronenberg. Hans namn nämndes tidigt i 'våldsfilmsdebatten' med filmer som
Ms. 45 (1981) och Driller Killer (1979). Bägge filmerna upprörde många även här Sverige och hade
säkert väckt samma reaktioner i det upplysta Idag.
Efter Ms. 45 gjorde inte Ferrara speciellt mycket i filmväg på några år; han
levererade några avsnitt av tvål-deckaren Miami Vice och den bortglömda China Girl. Kanske hade Hollywood tröttnat på den politiskt obekväme och
enligt många obstinate och bråkglade regissören. Men när han kom
tillbaka var det med en av de främsta 'gangsta'-filmerna någonsin,
King of New York (1990).
King of New York skiljer sig visserligen från flera andra filmer i samma genre
på det sättet att en vit spelar en av huvudrollerna; den notoriskt
typecastade Christopher Walken, psyko som Suicidal Tendencies i vanlig ordning. Men filmens stora behållning är det hårda våldet,
framför allt utövat av Larry (numer Lawrence) Fishburne, i rollen som Jump, ytterligare en kraftpsykopat i James Cagney, anno White Heat -kaliber. Jump kör hela tiden med dubbla pistoler, konsumerar
stora mängder knark och är i allmänhet en bättre representant
för 'true evil' än hela den samlade norska black-metaleliten,
allt ackompanjerat av ett pardonlöst Schoolly D-soundtrack. Filmen var i övrigt en samling av numer prominenta
namn: David Caruso, Wesley Snipes, Giancarlo Esposito och Steve Buscemi medverkar med den äran.
Ferraras nästa film inleddes och avslutades med Schoolly Ds Signifying Rapper över svart text på vit bakgrund; Den korrumperade snuten, i USA försedd med undertiteln Gambler Thief Junkie Killer Cop. Ingen kan väl undgått att åtminstone hört talas om Harvey Keitel i rollen som crackrökande, mördande, alkoholiserade, blottande
horkarlen till snut, en inte helt igenom behaglig uppenbarelse.
Någon har skrivit att alla Ferraras filmer handlar om dömda själar
som söker botgöring, och ingenstans är det tydligare än i Den korrumperade snuten, där filmhistoriens sluskigaste snut desperat försöker frälsa
sin dunkla själ.
El Harvo återkommer i Ferraras nästa film, psykodramat Dangerous Game, en bra, men något långdragen historia om en filminspelning.
Därefter följde remaken på Body Snatchers. Den var inte så bra.
På de senaste tre åren har Ferrara gjort tre filmer, varav endast
en haft premiär i Sverige, tyvärr enbart på video. Det är den
stjärnspäckade The Funeral som dök upp under maj, en 30-talsgangsterfilm, berättad med flashbackteknik
och med Walken, Chris Penn, Benicio del Toro och Isabella Rosselini i huvudrollerna. Ferrara är alltid, som amerikanske filmkritikern
Roger Ebert påpekat, "en av modern films stora individualister, en regissör
som tänjer genregränsrena så långt som det går". Samme Ebert gav
Ferrara en egen genre, 'hard noir', ett namn som beskriver regissörens
filmer så gott som något. För vad Ferrara gör med gangsterfilmen,
skräckfilmen och psykodramat är att göra det mörkare, dystrare
än någon före honom. I den svartvita vampyrfilmen The Addiction från 1995, förhoppningsvis i Sverige inom kort, ser vi en film
som är så psykologiskt nattsvart att den närmar sig Hannekes filmer, så bottenlös att den antagligen skrämmer iväg de flest
tittare.
Vad gäller Ferraras senaste film, The Blackout, nyligen visad på Cannes är det svårt att sia. Där China Girl var Romeo och Julia i modern miljö och The Addiction använder vampirism som en metafor för AIDS och drogmissbruk,
lär Blackout vara en faksimil av spanska inkvisitionen. Ännu en gång är det
hårt drogmissbruk, ännu en gång är det psykopater. Om The Blackout är bra eller dålig vete fan, men man kan i alla fall ge sig på
att den är intressantare än det mesta som Hollywood pregar ur
sig. |