Jag tvivlar på att många av Monitors läsare hört talas om Lucio Fulci. Och nu är han död. Den 13 mars i år dog han av diabetesrelaterad
sjukdom, denne splatter- och zombiegenrernas mästare, 68 år gammal.
Liksom italienarna inmutade sitt eget västernfilmsterritorium
med 60-talets spaghettis, gjorde man på 70-talet briljanta variationer
på amerikansk extremskräck. Faktum är att man gjorde det så bra
att nästan alla slasher-, splatter-, och zombiefilmer värda att
nämnas är italienska. I likhet med många landsmän gjorde Fulci
västernfilmer på 60-talet. I en från -66 ser man till och med
Franco Nero i en av rollerna! Fulci regisserade även ett par komedier, men
det kan vi lämna därhän. För det var när Fulci 1969 började regissera
renodlad skräck som han slutade trampa vatten.
Hans första skräckis var Beatrice Cenci, en film i den något obskyra häx/tortyr-genren, då inne i Sydeuropa
med Jess Franco som primus motor. Beatrice Cenci är intressant, eftersom Fulci senare berättat att den var en
stor influens då han gjorde en av splattergenrens klassiker, L'Aldila/The Beyond, 1981. 1972 gjorde han den synbart misogynistiska Don't Torture the Duckling, ett opus i den då populära bonnskräckgenren, vari dumma lantisar
begår illdåd mot kvinnor. Till och med Sam Peckinpah gjorde en film i genren, Straw Dogs, och givetvis ska vi inte heller glömma John Boormans Den sista färden.
1979 fick Fulci en rejäl jackpot; han hade gjort några floppar
och hade usel ekonomi. Enter George A. Romero. 11 år tidigare hade han egenhändigt skapat zombiegenren med
sin banbrytande Night of the Living Dead, en film som inte gick speciellt väl hem i USA, men ett par år
senare drog fulla hus i Spanien. Där nappade givetvis Jess Franco
och släppte en film med den passande titelnVirgin among the Living Dead. Men det var inte förrän 1979, då Romero gjorde Dawn of the Dead, som zombiefilmen boomade på allvar.
Dawn… distribuerades i Europa av skräckmästaren Dario Argento och blev oroligt framgångsrik. Intressenter såg i fantasin liresedlarna
stapla sig, och fick sålunda för sig att producera en uppföljare.
Det blev Fulcis Gli Ultimi Zombi /Zombie Flesh-Eaters. Manuset skrevs på två veckor, och det är tveksamt om själva
filmen tog så fasligt mycket längre tid att spela in. Givetvis
var den i sann italiensk anda oändligt mycket våldsammare och
blodigare än sin amerikanska förlaga. Liksom i äldre Fulci-filmer
är våldsscenerna peckinpahskt utdragna och virtuosa, som en slags
balett, där varje hugg och slag har en innebörd.
Sedan fick kopian kopior, som de sura Zombie Holocaust och Zombie Inferno, filmer som visades upp som skräckexempel i svenska debattprogram
om videovåld. Förbehållslöst stämplades alla italienska skräckfilmer
på ett bräde som kvinnoförnedrande, människoförnedrande och allmänt
amoraliska. Gli Ultimo Zombi blev en stor succé och tryggade Fulcis ekonomi för åratal framöver.
Antagligen var det orsaken till att han helt plötsligt, med Gates of Hell, började finna en egen stil, fortfarande extremt blodig, men
samtidigt mycket stämmningsfull i Lovecrafts anda. Trots detta bytte censorer värden över sina saxar mot motorsågar
direkt dom fick lägga sina labbar på den.
Efter Gates of Hell följde ett pärlband av snygga Fulcifilmer, som den Poe-influerade The Black Cat och den obegripliga House by the Cemetary. OchThe Beyond. The Beyond markerade såväl slutet på zombieboomen som Fulcis höjdpunkt som
regissör av levande döda. Den filmades på 5 veckor och Fulci själv
har sagt att "det var ett försök att göra den totala filmen. Den
har ingen handling, ingen logik, bara en ström av bilder". Den
är bra.
Fulcis sista riktigt sevärda film var den sleaziga The New York Ripper från 1982, något av en tillbakagång till den hederliga sex, våld
och sadismskolan från sjuttiotalet. Den är otäckt välgjord, med
starka referenser till det populära 'injury to the eye motif',
vilket i detta fall gör att flera scener liknar Den andalusiska hunden på speed. På något sätt glöms storyn ännu en gång av i farten,
men man anar att det är någon slags hårdkokt deckare som är ute
efter en psykopatisk mördare. Whatever.
Sen gjorde Fulci bara skit och sen dog han. Så kan det gå. |