|
|
| Den förste oktober slår Skånes långvarigaste bisarra sensation upp sina portar för sjunde säsongen i ordningen. Som vanligt bjuder Haunted House på en diger kompott: inte mindre än 24 filmer ska visas på 12 veckor. Och det blir inte vad som helst. Känsliga personer bör stanna hemma eller åtminstone ta med nussekudden och riskera spott och spe. I förra numret av Monitor nämnde vi att den vidriga japanska filmen Guinea Pig eventuellt skulle visas. Så blev dock inte fallet. Vad den hugade besökaren kan spänna ögonen i är dock ögongodis par excellence. Inledningsfilmerna är två svartvita hemskheter, dels Psycho-ripoffen Horror Hotel med Christopher Lee och en hoper häxor, dels Bob Balabans Parents från 1988. Parents, en otroligt stilfull film om hoppets årtionde, 50-talet, visades för flera år sedan på LSF och vi som var där har fortfarande mardrömmar därom. Vi talar helylleföräldrar med udda matvanor, ni förstår, goe mänskor. Vidare visas Russ Meyers klassiska tuff-brud-i-kool-förpackning-film, Faster Pussycat Kill! Kill!, där kvinnor är hårda kvinnor och män är puny ants. Speakerröstens inledningskommentar är klassisk och säger allt om filmen: "Ladies and gentlemen, welcome to violence. The word and the act". Nuff said. Samma tisdag visas säsongens första färgfilm. Den heter Eegah!, kommer från -63 och handlar om en stenåldersyngling som legat i ide sedan långt före anno dazumal och vaknar upp i en värld fylld av surfer girls, hippa daddy-O-typer och typer med pottfrisyrer. Detta är en klassisk kalkon, till och med kalkonigare än Reptilicus och Plan 9. Och i samma stil fortsätter det: en salig blandning av nytt och gammalt, bra bra och bra dåligt. Alla höstens filmer är klart mer än sevärda, men ett och annat korn av odefinerbar materia skiner klarare än de andra. Ett sådant korn är Clive Barkers senaste film, Lord of Illusions, en fantastisk skräckhistoria som underligt nog ännu inte visats i Sverige. Clive har här lyckats göra en film som är lika gött mytiskt nyskapande som hans Hellraiser. Lord of Illusions handlar om trollkarlar som ser ut som Copperfield, men har pakter med helt andra än Las Vegas-moguler. Som vanligt när det gäller Barker är det mycket äckel och kink. I samma skola, det vill säga Det Ganska Rumsrenas Skola, finner vi en annan av höstens höjdare, den tecknade SF-/fantasyfilmen Heavy Metal, baserad på sjuttiotalstidningen med samma namn. Guld. Haunted House erbjuder denna säsong helt chockerande en hoper kritikerrosade skräckklassiker. Förutom de som redan nämnts visar man såväl Franjus Ögon utan ansikte som Clouzots Les Diaboliques, vidriga nagelbitarhöjdare från femtiotalet. Från sextiotalet visas Mario Bavas Black Sabbath och Jack Claytons The Innocents, och det är ingen lek! Svartvitt, Ozzy-, Tarantino- och Scorceseinspirerande och fruktansvärt bra. Vad menar Haunted House? Finkultur för vulgus? Ordningen återställs snabbt genom andra sextiotalare, exempelvis Meyers eminenta ode till bikerkulturen, Motorpsycho, och den hiskliga knastorgien Orgy of the Dead, skriven av en alkad Ed Wood. Orgy of the Dead är mest en enda lång genomgång av olika syndare, strippande varulvsbrudar och syndande strippor över huvud taget, allt ackompanjerat av stripmusik och Criswells malande fejkbrittiska med valiumaccent. I reklamfilmen för Orgy… ställde man saker till sin spets och frågade med dunkel stämma "Are you a heterosexual?", vad det nu har med något att göra. Säsongens musikfilm blir GG Allin-dokumentären Hated, följd av ett potpurri av väl valda delar Allin-tokerier: se GG slita kallingarna av en intet ont anande yngling! Se GG lavemanga sig själv och tända eld på sin avföring och rulla sig i sörjan! Se GG få på truten! Tydligen en av de mest önskade filmerna hos Haunted Houses publikum. Samma kväll som Hated visas, visas Troma-klassikern Surf Nazis Must Die, ett mästerverk i vår tid. Filmen är, som det heter, okänd i guiderna, men det är någon typ av science fiction med surfmusik, våld och kvinnliga hämnare. Sålunda en god film. Splattergenren får även den sin släng av sleven med den av Yuzna och Gordon godkända director's cut-versionen av Re-animator, en av genrens bästa och mesta representanter. Vi bjuds på mer våld och mindre prat, precis som det ska vara när det gäller splatter. Vidare visas Argentos näst senaste, Trauma från 1992, samt Michele Soavis mästerverk i splatter-/zombieland, Della Morte Dell Amore, en enormt vacker och kuslig film i bästa Argentostil, fast med bättre manus. Den till splatter ibland närbesläktade genren sleaze, eller 'slusk', får också vara med. De filmer som visas är den eurosleaziga Castle Freak av Re-animator-regissören Stuart Gordon, gjord 1995, mäster Fulcis misogynistiska Don't Torture a Duckling från 1973, Jess Francos remake på Eyes without a Face, den vämjeliga Faceless. Faceless överträffas i vidrighet av få filmer, men Franco lyckas göra det i sin New York Ripper, en av de grövsta, våldsammaste, knäppigaste och sleazigaste filmer som någonsin gjorts. Slutligen representeras Orienten av de ökända Tetsuofilmerna om ett framtida Tokyo, där en metallsmitta förvandlar manslemmar till drillborrar och vulvor till barkrensare med påföljande gruvligt resultat, samt HK-filmen Naked Killer. Med mera. Man ryser. Haunted House visar film på storbild på bio Södran i Mejeriet alla tisdagar 19.30 och 21.30. Priserna är fortfarande desamma som 1993: obligatoriskt medlemskort kostar 10 kr och varje film 20 kr. Kortet säljes i Mejeriets kafé. Bring out the gimps. |