Musikskribenter är en ras på utdöende. Det har den varit länge nu. I bästa fall är
dom kloner av bra journalister, i sämsta heter dom Linda Norrman.
Men en gång i tiden fanns åtminstone två mästare som gjorde fin
konst av sitt musikskriveri. Den ene var Nick Kent. Den andre hette Lester Bangs. Bägge är döda.
Bangs var bara 33 år när han dog. Givetvis, som det brukar heta,
rycktes han från detta jordeliv i förtid. Men när Bangs levde
var han giftig, känslig, cool och jävligt mycket rock 'n' roll.
Många av hans alster finns samlade i boken Psychotic Reactions and Carburetor Dung, nyligen återutgiven på eminenta engelska bolaget Serpent's Tail.
Sällan har journalistiska stycken varit så stor underhållning
och så stor litteratur som Bangs ofta patetiskt vitrioliska och
svagsint patosfyllda texter.
Styckena i Psychotic Reactions… visar på en sann litterär begåvning
som pendlar mellan Amos 'n' Andy-parodier, rent rännstenssnack,
stream of consciousness och högtflygande prosa av europeisk kaliber.
Bangs beskrev ofta sig själv i texterna – hans recensioner är
rörande första personliga – och i ett fall slog han i princip
huvudet på spiken: "[I was] perhaps a contender if not now then
tomorrow for the title Best Writer in America (who was better?
Bukowski? Burroughs? Hunter Thomson? Gimme a break. I was the best. I wrote almost nothing but record
reviews, and not many of those…". Det är träffande att han väljer
att jämföra sig med sådana namn, för Bangs hade något av Bukowskis känsla för gatan, Burroughs litterärt flippade stil och i viss mån även Thomsons gonzoorerande manér.
Det är kanske att gå lite långt att säga att Lester Bangs var
den bäste amerikanske författaren någonsin, men han var definitivt
en av de bästa och mest äkta skribenterna av sin generation, en
generation som omfattade MC5, Stooges, Velvet, Elvis, Barry White, Clash, Kraftwerk och PiL. Vad kan vi skryta med? Bollocks Brothers och "kvasistudenten Jan 'Kuken' Gradvall"? Tror inte det. Bangs var gonzo nog att vräka i sig två flaskor
hallucinogen hostmedicin för att få något utbyte av en Tangerine Dream-konsert och att häckla Lou Reeds transsexuella hålldamer med en liter sprit innanför västen,
insiktsfull nog för att se vilka patetiska låga kräk vi människor
är bakom alla masker och skicklig nog att klä hela paketet i en
unik språkdräkt. Dessutom var han modig nog att erkänna att hans
favoritskivor var Metal Machine Music och Kiss Alive!. Säg vilken annan musikjournalist som lyckats med det och du
har funnit ett geni. Håll bara tummarna för att det geniet är
mer försiktig med sitt Darvon-intag än gossen Lester Bangs.
|