|
Lördagen 14 oktober smäller det! Då är det dags att gå och se välförtjänta sparkar
delas ut mot det förstenade svenska filmliket. Då kommer nämligen
den Nya Filmens Festival: 0-BUDGETFESTIVALEN! För sjätte (eller
är det sjunde?) gången bjuds det nya 0-budgetfilmet på Södran.
Det hela kommer att utspela sig i nätterna två.
0-budgetfilmen har under årens lopp spridit sig som en farsot
över landet- Stockholm, Halmstad, Uppsala, Borlänge och nu senast
Hultsfredsfestivalen har följt Lunds exempel. För er som ännu
inte invigts i denna kultrörelse följer här en liten introduktion:
I 0-budgetfilmens gryning dominerade de utländska filmerna helt,
framför allt visades en hel del tyska experimentfilmer, då främst
utförda på super-8 som under det årtiondet blommade i Tyskland.
Bland annat startades en hoper filmfestivaler för undergroundfilmare,
exempelvis NoBudgetFilm-festivalen i Hamburg. Denna festival kom
att bli en direkt inspirationskälla för den första 0-budgetfestivalen
i Lund och givetvis kom flera filmer direkt från Hamburg. Läget
för den svenska 0-budget filmen var dock vid tidpunkten föga imponerande.
En av de få som lyckades skrapa ihop pengar till filmkostnader
och även producera memorabla filmer var Max Andersson, numer mest
känd som serietecknare extraordinaire.
Men plötsligt kom Videoexplosionen! Till en början, där under
80-talets mitt, märktes den kanske inte så tydligt, mer än att
små tyska farbröder i hatt gick runt med någonting misstänkt likt
en klumpig stillbildskamera och filmade domkyrkan. Efter några
år tröttnade gubben på kameran, köpte en ny leksak och gav bort
kameran till sina barnbarn. Dessa var de första av andra generationens
0-budgetfilmare. Helt plötsligt blev det billigt att göra film.
Vem som helst hade råd att köpa ett gammalt videoband. Dessutom
var det enkelt att ordna till dödscoola effekter och via mediaverkstäder
landet över tillhandahölls redigeringsutrustning, vars främsta
uppgift från början var att aktivera de små glyttarna i filmprojekt
om rasism och våld. Om nätterna, dock, vaknade 0-budgetfilmarna
till liv för att i lönndom skapa hiskliga amatörsplatterfilmer
som knappast låg i linje med mediaverkstädernas mål. Amatörsplatterfilmen
kom därigenom att bli en av de första och viktigaste hörnstenarna
i 0-budgetfilmen.
Det var historien, det. Nutiden knackar sålunda på dörren. Videon
har via sin relativa lättillgänglighet givit upphov till en stor
mängd filmare och genrer. En av de mest flitiga företrädarna för
amatörsplattern är ILEX productions. ILEX debuterade för flera
år sedan med Il paradiso del amasotto, en verktygsmördarfilm vars främsta merit var att den var dubbad
till italienska. Därefter kom In Evil We Trust, en motorcykelvigilantfilm i Thou Shalt Not Kills anda. Knuttarna röjer upp i en gymnasieskola i Sundsvall, men
hindras av en fjunig fjortis lierad med Den Svarte själv. Med
sin senaste film Clayboys on Monster Island, en modelleresplatter av hög kaliber, har ILEX äntligen nått
en vidare publik via TV-programmet Synk.
En annan viktig 0-budgetgenre är ”Kepsgrabbarnas video”. Det är
de grabbarna som ofta ses med proffsutrustning ute på stan, filmandes
olika typer av evenemang. På kvällen åker de egna kassetterna
in i kamerorna. De främsta representanterna i denna genre är Johannes
Runeborg och Per Edström. Per Edström är en 0-budgerfilmens motsvarighet
till Minutemen. Med hetsiga minutverk som Skate or Die och lokalTVserien Telge Vice, demonstrerar han de speedmetalklipp som fått Växjö-TV att göra
dåliga plagiat. Den mest kända kopian av Kepsgrabbarnas alster
är dock Svullo-programmen, som ter sig oerhört blodfattiga jämfört med Runeborgs
enorma original Elaka Sune och Rune II och III.
Kepsgrabbarna finner sin diametrala motsats i den ”Feministiska
kampfilmen”. Många kvinnor som vet vad de vill säga och vill säga
det högt har attraherats av videomediet. Övertygande i denna genre
är bl.a Cecilia Örtenheims övertygande kvasidokumentära film om
mannen som den felande länken, Heta fakta. Men det finns även de kvinnor som mutat in en helt egen 0-budgetgenre.
Den mest framstående av dessa är Boel Simouni, som gör ett slags
”0-budgetmelodramer”. Boel gjorde filmer med Max Andresson redan
på super 8-tiden, då hon gjorde fina filmer som Vintertid, även den visad på TV 2s Synk. Boel är antagligen den 0-budgetfilmare
som också nått störst erkännande hos vulgus: en av hennes senaste
filmer, Vampyren och oskulden, ska bli operauppsättning i Stockholm om ett år eller så.
Kvar finns också ursprungsgenren, ”undergroundfilmen”, även om
de flesta originalutövarna antingen dött eller fått jobb på TV.
Kvar finns dock den profilstarka exilpolskan Malgorzata Kubiak.
Här är det sex, våld, dekadens, poesi och tung elektroakustisk
musik som gäller. Hennes filmer, extremt självutlämnande och ’verkliga’,
delar på klassiskt experimentmanér alltid in publiken i två grupper:
älskare och ärkehatare.
Slutligen, då finns den underligaste genren av dem alla, ”kufarna”.
Kufarna företräds av produktionsgruppen Mondo Gnarp, som gjort den fullkomligt obeskrivbara Ulph Svensson Nightrider. Hugade personer kommer att kunna försöka uttyda vad den handlar
om 14-15 oktober. Ingen har hittils varit helt säker. Det enda
som kunnat fastställas är att David Hasselhoff är Kingen.
Kvar att namnges är de lokala förmågor som verkar/har verkat inom
0-budgetfilmen, t.ex. videokollektivet Rallarångest, vilka har gjort filmer som den vågade studien i gubbsjuka Röda små äpplen,eller varför inte Mogulfilm, som nyligen debuterat med Små stunder av lycka. Andra namnkunniga är Emelie Engdahl, Magnus Larsson, Johannes
Stjärne Nilsson (vars debut Sjön fylldes är hans enda 0-budgetfilm), Marita Blomberg (med bl.a. Barbiedockserotiska
filmer), VideoDirekt (otroligt produktiva, kunniga och i Sverige
drivande 0-budgetkrafter med sina huvudpersoner Claes Leijonhuvud,
Lars Sjunnesson och Lotta Leijonhuvud) samt Mats Lundell, vars
starkaste kort förmodligen är Sanningen om Filmcentrum, ett klart skakande dokument över en navelskådande förening i
stagnation skildrat via brusiga bilder och mufflig speakerröst,
samt den vansinniga Cykelhjälms-loopen.
Sålunda: detta är ett urval av de genrer och filmare man kan stöta
på i 0-budgetfilmens underbara värld. Vill ni bilda er en egen
uppfattning om ny svensk film så ska ni skita i den senaste Susanne
Osten-filmen och ge er iväg till 0-budgetfestivalen istället.
Visas på Bio Södran 14 - 15 oktober, från kvällen till sent på
natten.
Research och text: Claes Leijonhuvud
Text och bearbetning: Martin Sunnerdahl
|