|
|
|
[Fansin]: Johannes Nilsson kan orera. Han kan fylla sida upp och sida ner med de mest hiskliga textvolymer. Och han gör det bra. Första gången jag fick upp ögonen för Johannes var när han var amatörserierecensent i Seriefrämjandets facktidning Bild och Bubbla, numer saligen avdankad. Han skällde. Och domderade. Och släpade unga förhoppningsfulla serietecknares alster i den smutsigaste smuts. Det var kul, en av de få roliga sakerna i en tidning som blivit successivt tandlösare över åren. I våras fick Monitor en tidning för recension, som hette Shipperke, namngiven efter ett eller annat obskyrt kreatur i någon William Burroughs-roman. Omslaget var fult, baksidan pryddes med en kopia av det brev med illegala substanser som Johannes skickat till sig själv efter en Jon Spencer-konsert på det notoriska Christiania. Brevet fastnade i tullen och Johannes fick hosta upp. Shipperke liknar i viss mån amerikanska 'rantzines', tidningar där någon håller på att gnälla och kommentera idioter, köttätare, vegetarianer och så vidare. Fast där rantzines är rabiata och derivativa produkter gjorda av punkslynglar är Shipperke en högst oberäknelig hoper ord. Shipperke har sina beröringspunkter med produkter som makarna Goads Answer Me! och Lisa Carvers lovsjungna Rollerderby. Vi pratar jagform som konstform, självutlämnande som produkt. Nyligen damp Shipperke 3 ner på Monitors redaktion tillsammans med Johannes musikfansin Alzheimer. Alzheimer är mycket bra som musikfansin och innehåller intervjuer, recensioner och insändare, men begränsas i mitt tycke just av att vara ämnesspecificerat. Trots det avlossas några häpnadsväckande adekvata salvor mot posörer och töntar: fejkhomosexgruppen The Kristet Utseende bespottas på ett ej harmlöst sätt och punkfansinutgivare smädas. Det är gott och väl. Men det är Shipperke som äras bör. De två första numren sålde enligt Johannes utsago endast ett exemplar. Om det verkligen är sant är det synd och skam, speciellt i ett land där huvuddelen av all mediaproduktion är frapperande sotbemängd, för att inte tala om manierad. Shipperke 3 består liksom tidigare nummer av en mängd tankar och anekdoter samt ett par serier. Allt är gjort av Sełor Nilsson. Han inleder med en längre anekdot om nummer etts tryckande: "[Tryckaren] håller upp ett exemplar mellan tumme och pekfinger som om han hittat ett kadaver i kollektivets vask. 'Titta här! Rena skiten!". Se där vad folk vet. Noll och intet! Sedan kommer en massa haranger om Johannes tid i ett konstnärskollektiv och hur han tycker det är trist att prata med människor och hur mycket han gillar sinnessvaga amerikanska actionfilmer och böcker om första världskriget. Det är personligt, det är bra, det är kompromisslöst och värt ett tjog Skantzar och dylika torvsjok till författare. Köp Shipperke. Den kostar 20 spänn och beställs på pg. 450 10 32-9, Nilsson. Annars riskerar du att missa en av Sveriges roligaste skribenter innan han har blivit rik och fet som en romersk senator. Text: Martin Sunnerdahl |