|
|
|
[Scenrapport]:
För ungefär ett och ett halvt
år sedan hotade Smålands nation med att
lägga av med liveband helt och hållet. Monitor
sörjde nationen som - speciellt då,
livevåren 1996 - bjudit på finfina grejer
som gamle oljudsprofeten Foetus och världens
bästa rock'n'rollpunkare Supersuckers. De skulle
hålla sig till Planet Smålands förvisso
kompetenta diskjockeys, men i sanningens namn smäller
skrikande typer högre i alla väder. Högst en
livekonsert i månaden, hette det. Då. Nu verkar det dock ha ändrats. Smålands har
förvisso tagit de första stegen mot att bli totalt
integrerat i studentkabalen KK, och har sålunda
förkastat sin roll som nationen där arbetare,
arbetslösa, bönder och studenter kunde
förenas i en stilla slamdance. Förenen eder,
någon? Bandhösten verkar i övrigt lova ganska gott.
Nytändningen inleddes med Atari Teenage Riot,
främsta företrädare för den
tämligen nya genren Digital Hardcore, en musikstil som
kan beskrivas som en korsning av gabba, punk och trash
metal. Visst är det gjort på maskiner av plast
och så vidare, men attityden är stenhård.
På papperet åtminstone. atr:s och Digital
Hardcore-rörelsens starke man Alec Empire har
sagt om genren att "Hard-core is not defined through speed,
but through aggression". På scenen står gruppens
tre medlemmar Alec, Hanin Elias och Carl Crack
och skriker saker som "Riot!" och "Destroy!", men när
det tar sig fysiskt uttryck visar de sitt rätta ansikte
och stoppar konserten tills bråkmakarna visats
på porten. Musikaliskt då? Ja, man frestas säga som
kommissarie Morse i rave-avsnittet, "What a bloody
racket", men även som hans assistent Lewis, "But
it's got a pretty good beat to it, sir". atr på scenen
är en hög smärtsamma rundgångar
över ett pardonlöst beat levererat av en inhyrd
korrekt orientalisk dreadlock-kvinna med en veritabel
maskinpark, samt bandet skrikande till hutlöst
enerverande strobbar riktade ut i publiken. Sensoriskt
anfall, i helvete. Spiritualized håller
på med samma jobbiga ljuspolicy, och hela svenska
folket håller förhoppningsvis med om att det
är ett otyg. De flesta ser säkert hellre nunor,
även om de är fula. Turboneger är
jättefula, men de gömmer sig inte bakom strobbar.
Som sagt, atr var ändå ett djärvt grepp
och något av det mer intressanta som spelat i Lund
på ett bra tag. Anekdotmässigt fanns det
också intressanta detaljer, såsom att atr bad om
att få datorer till sina rum på det
hedervärda Hotell Eriksly, varpå de av de
sjuttioåriga ägarbröderna presenterades
för en Commodore 64. Utan kassettbandspelare en
gång. Nu återstår det bara att se om Smålands
kan fortsätta att hålla garden uppe och boka
intressanta band. Härnäst kommer Lagwagon.
Det är kanske inte så intressant, men
förvisso ett kort säkrare än ässet.
Monitor vill vara vänliga och ger härmed ett
gratistips till Smålands: Country Teasers.
Eller vilket annat Crypt-band som helst. Då blir vi
glada. Martin Sunnerdahl |