Sonatine

REGI: Takeshi Kitano, MANUS: Takeshi Kitano, FOTO: Katsumi Yanagishima, KLIPP: Takeshi Kitano, SCENOGRAFI: Osamu Sasaki, MUSIK: Joe Hisaishi, TATUERARE: Ryoji Kasumi. MED: ’Beat’ Takeshi /Takeshi Kitano (Murakawa), Aya Kokumai (Miyuki), Tetsu Watanabe (Uechi), Masanobu Katsumura (Ryoji), Susumu Terashima (Ken), Ren Ohsugi (Katagiri), Tonbo Zushi (Kitajima), Kenichi Yayima (Takahashi), Eiji Minakata (Den lejde mördaren). PROD: Masayuki Mori, Hisao Nabeshima och Takio Yoshida för Right Vision/Right Vision Entertainment/Bandai Visual/Shuochiku Daiichi/Office Kitano. Japan 1993. LÄNGD: 94 min. Japanskt tal, engelsk text. 35 mm vidfilm ANM: Egen import. Ej biografvisad i Sverige. Takeshi Kitano är i Japan mer känd som ’Beat’ Takeshi. Det är också i Japan som han är en av de starkast lysande stjärnorna på mediahimlen. Takeshi är en verklig massmedial renässansman; förutom att han regisserar, skriver, redigerar och på senare tid även producerar sina filmer, spelar han dessutom i stort sett alltid huvudrollen i dem. Fast i Japan är han minst lika känd för sina med Västmått milt sagt bisarra TV-program. Vi i Sverige är sannerligen inte speciellt bortskämda med filmer Takeshi har gjort eller medverkar i; Sonatine kommer att bli den femte någon får chansen att se. Den första filmen Kitano medverkade i som gick upp på biograferna här i landet var Nagisa Oshimas Senjo No Merii Kurimasu (Merry Christmas, Mr. Lawrence, 1983), där han spelar den stenhårde lägersergeanten med ett hjärta av guld, en rolltolkning som placerar honom bland de främsta filmlägersergeanterna genom tiderna. Därefter har vi sett honom i de SFI-importerade So No Otoko, Kyobo Ni Tsuki (Violent Cop, 1990) och 3-4x Jugatsu (San tai Yon x Jugatsu/Kokpunkten, 1990). Takeshi spelade i dessa filmer stenhård snut respektive stenhård yakuza. Med sin Edward G. Robinson-liknande satthet är han helgjuten för denna typ av roller. So No Otoko, Kyobo Ni Tsuki och 3-4x Jugatsu var Takeshis regidebuter, även om han själv inte räknar den förstnämnda som en regelrätt förstafilm, eftersom han under inspelningarna tog över regiansvaret från den ursprunglige regissören. Trots detta måste man säga att det var en stark debut, en föregångare i mångt och mycket till regissörer som Quentin Tarantino, men givetvis lika mycket en efterträdare till bland andra Martin Scorcese. Efter So No Otoko, Kyobo Ni Tsuki har inte Takeshi spelat snut någon mer gång, utan nästan uteslutande icke-blinkande, skyltdockeliknande yakuzas. Så ock i den film Takeshi under hösten är aktuell med på svenska biografer, filmatiseringen av en av William Gibsons sprawl-noveller, Johnny Mnemonic (1995). Höstens ’Beat’ Takeshi-film på LSF, Sonatine (f.ö. av Sight and Sound utsedd till en av filmhistoriens 100 viktigaste filmer), är till stor del en slags vidareutveckling av 3-4x Jugatsu, vilken i mångt och mycket prövade ut miljöer och stämmingar för det som komma skulle. Titeln Sonatine ger en liten antydan vad det är frågan om: ett slags filmiskt litet musikstycke, en klagosång över en gangster som har gått för långt, som inte kan sluta. Filmens inledande sekvens är också den vemodig och vacker och uttrycker både människan Takeshis och skådespelaren Takeshis längtan till havet, samtidigt som den säger oss något om att detta är en film där döden spelar en stor roll, döden liksom skönheten och brutaliteten. Takeshi spelar Murakawa, en yakuza på medelnivå som kontrollerar en mycket lönsam del av Tokyo. Murakawa är trött, liksom hans äldre löjtnanter. I ett tidigt skede av filmen säger Murakawa till en av dem, Ken, att han vill sluta att vara en yakuza, varpå Ken svarar att de har hållt på med ’den här typen av affärer’ för länge. Sonatine börjar med att vara en film om trötta gangsters, visserligen fortfarande hårda, men totalt likgiltiga för det de håller på med. Plötsligt skickar deras yakuzaöverhuvud Kitajima iväg dem på ett mycket underligt uppdrag: att agera fotsoldater åt en besläktad yakuzagren på Okinawa som ligger i fejd med en annan. Murakawa misstänker orent spel och ger Kitajimas rådgivare Takahashi en ordentlig uppsträckning på en herrtoalett. Trots alla misstankar beger sig Murakawa och hans gäng sig iväg till Okinawa där man försäkrar dem om att ingen fejd föreligger. Kort därefter dödas stora delar av Murakawas gäng, varpå det med Okinawafamiljens hjälp flyr till en avlägset belägen strandvilla. Här utspelar sig en mängd underliga scener, flera påpekandes det faktum att alla gestalter i Sonatine är frapperande tvådimensionella nickedockor. Och det är häri en del av Sonatines storhet ligger- att det är en gansterfilm där det på ett mycket påtagligt och effektivt sätt visas att alla de medverkande har sin väg att följa, sitt karma att uppfylla. Mest tydligt ser man det i en sumobrottningsscen, underbart stiliserat filmad, där de deltagande plötsligt fryser i sina startpositioner, blir burna till mitten av ringen av åskådarna, varpå åskådarna i allegori till en lek de tidigare lekt börjar klappa händerna i marken och därigenom förflytta brottarna, vibrerande, i ett slags dockbrottningsmatch. Det är ett ögonblick av stor filmkonst och lika stort nyskapande, någonting som genomsyrar hela Sonatine. Till slut går det som det alltid har gjort för den trötte hjälten. Han gör upp med sina spöken i en skuggteaterstrid, enbart belyst av de mångtaliga vapnens mynningsflammor, själv strålande av energi, en stenstod täckt av elmseld. Kvar när filmen är slut finns en känsla av saknad och en insikt att mycket originellare än så här kan actionfilmen aldrig bli. Sonatine kommer med sin ovanliga och skrämmande korsning av 70-tals-Scorcese och existensialistisk art-house att för alltid stå nedtecknad i filmens annaler som ett av portalverken bland 90-talets filmer.