Redan vid pissoaren stötte jag på Weeping Willows-Magnus. Utanför struttade Orup fram, till synes utan att veta vart han skulle. Båda lite smådragna. Var är jag? På en b-kändishangout med gratisbubbel? Nej, på en konsert med Depeche Mode, 2006.

Självklart borde jag varit förberedd, ändå såg jag framför mig ett hav av syntluggar, vit-skjorta-svarta-hängslen, beatleshysteri och en och annan nazist. Vad jag fick var ett klientel som lika gärna kunde mött upp på en föräldragrupp på BVC inför första barnet.

Brevid mig satt en anabolasnubbe som troligtvis hade fått gratisplåtar från jobbet, ett webhotell i Solna. Med väldens största popcornhink i ena handen och en fyraliters cola i den andra gjorde han följande realtidsrecension av förbandet, The Bravery: ”SKIIT, sluuuuurp, snask, snask!”, ”Jävla SKIIIT, sluuuuurp, snask, snask, sluuurp!”, ”SKIIT, sluuuuurp, snask, snask!” osv.

Sen smög jag ner till Eva, som satt på ett annat (bättre) ställe. Min oro för att bli bortkörd av vakter var minst sagt överdriven. Det fanns inga vakter och varför skulle det göra det? Inte ens de som hoppade över räcket till innerplan blev utslängda, en 120-årig funktionär kollade att de inte brutit lårbenshalsarna, men de fick vara kvar.

Själva konserten då? Den var strålande, på slutet (när de körde ett potpurri av golden hits) tinades till och med mitt eget cyniska hjärta upp. Men det går ju inte att komma undan det fruktansvärda faktum att jag skulle sett dem för minst 20 år sedan. Fy fan.