Generellt sett tycker jag att en regel gäller: har jag inte bett om det, ge fan i att stoppa det i min brevlåda. Och då spelar det ingen roll om det är den 20 000:e inbjudan att skaffa ett american express, en inbjudan att fira min födelsedag på Patricia eller illa förklädda annonsblad som DN Bostad och Östermalmsnytt.
En publikation ligger dock mellan mig och beslutet att försluta brevinkastet för gott — klipp-och-klistra-magasinet Värtanbladet, och då framför allt vinjetten ”Jompa minns”. I nummer 1/2006 minns han bussarna till Flaten där man kunde bada, snatta bullar och dricka mjölk. ”Grabbarna hade oftast plåtmuggar, medan flickorna i regel hade emaljmuggar.” Såna grejer.
Tyvärr lyfter inte texten ordentligt, jag vill mer höra Jompahistorier som den då en Hjorthagsgrabb med en oxhudspiska drev muckande Lidingöhuliganer tillbaks över bron. Om jag inte missminner mig fick han därefter smeknamnet ”piskan”. Respekt. Jag längtar redan efter Värtan nummer 2/2006, som om allt går vägen kommer i höst. En skärpning fram till dess, Jompa!
Snärtigt! Är piskhistorien sann, och vad låg bakom den? Hurdana var dåtidens lidingöhuliganer? Protobackslickers?
Självklart är den sann, det är ju Jompa som berättat den! Desvärre har jag inte sparat numret, men det är en klassiker. Enligt Jompa skedde det hela tiden skärmytslingar mellan treenigheten Hjorthagen (arbetare), Gärdet (akademiker) och Lidingö (rikisarna).