Hjortis i snöskrud.
Den här tiden på året är som gjort för den alltid lika intressanta ÅRSTIDSDEBATTEN. ”Jag gillar verkligen snö!”, är en utgångspunkt. Den andra: ”Skärp dig för fan!”. Naturligtvis har den senare rätt. För sanningen är: i en storstad (nåja) är snö värd… inte ett skit. I en storstad (nåja) är ju snö=modd=slask=vatten (och eventuellt någon som dör av en istapp).
Varför uppstår då detta snökramande? De flesta man umgås med är ju överens om att en lämplig klimatzon ligger någonstans mellan Bologna och Perugia (med tillägget att majoritetsspråket ska vara svenska, och att man ska hitta ett ”fett” jobb först). Ändå går samma personer, vid minsta ifrågasättande, över från ”jag gillar snö” till ”jag älskar för fan snö” på en millisekund.
Jag kan bara se två förklaringar, förutom den uppenbara — sinnessjukdom: 1) Förnekaren (apan som sitter med händerna framför ögonen, trots att pungkulorna håller på att frysa sönder) eller 2) Nostalgikern (som tänker pulkor, russin och varm choklad). Vakna upp för fan!
Flytta till den riktiga förorten och lär dig älska snö. Själv har jag alltid misstänkliggjort ”hösten är min favoritårstid”. Är det inte lite kvasidjupingar som vill vara lite speciella som känner att hösten är deras grej. Jojo. Är man west coast kan man omöjligt gilla hösten: regn underifrån/sidan och svinblåst. Jojo.
Alla ”min favoritårstid”-argument bygger på att man har en stereotyp (felaktig) bild i hjärnan: sommar=ledig, sol, bad; höst=hemstickat, sol, svampskog; vinter=skidor, sol, varm choklad; vår=kärlek, sol, sneakers. Men, men, det gäller ju att ha något att prata om. Och efter en sådan debatt kan man ju ändå skiljas som vänner. Det hade varit värre om någon sa t ex att ”Irak är mitt favoritkrig”.