Det finns inga klasser — alla är arbetare. My ass! För den som gått på alliansmytologin rekommenderas Antikrundan. Inget annat program manifesterar skillnaderna mellan folk och fölk på ett tydligare sätt. I varje program är det samma visa; tre kategorier människor medverkar:
Berra med böckerna som fassan köpte 1956. ”De är ju ganska vanliga, och inte värda så mycket.” ”Jojo, men fassan köpte dom för ett par tior…” ”Ja, det är väl ungefär vad de är värda. Men det var roligt att se dem *för sjutusende gången*”
Marimekkokvinnan med en komplett uppsättning Eero Aarnio-matsalsmöbler. ”Vad tror du att de är värda?” ”Jag har ingen aning… pappa (SAR arkitekt) fick möblerna när han ritade Eeros sommarhus 1972…” ”Nej, men vad roligt!”
Kostymnoppe med en en lampett från 1537. ”Den här lampetten tillverkades på uppdrag av Gustav Vasa.” ”Nej men vad roligt.” ”Hade det varit i ett par hade de varit värda 800 000 tusen, nu kanske 350 000 för en.” ”Jaså, jaha…”
Men att det var Berra som kom med en påse sunkböcker, medan Noppe kom med en lampett han hittat på pappas vind är naturligtvis bara en slump. Hade Berra ansträngt sig lite hade han kunnat ha både lampett och pastilli. Det handlar bara om att lägga manken till!
Vad kan man säga? Klockren klassanalys. Bäst förra gången var väl förnedringen av kvinnan som kom med ett Miró-tryck. Var inte värt ett skit – men det är ju fint ändå… Inte mycket till tröst när man tjatat under hela barnens uppväxt om att deras framtida pension hänger på väggen och så visar det sig att det i själva verket var fyra stöl. Men det går ju inte att komma ifrån att den bästa payoffen med antikrundan just är uppläxningarna.
Visst uppläxningarna är ju kryddan, men nån gång skulle man vilja att Noppe eller Marimekko fick skiten. Dessvärre har ju dom redan försäkrat sig om att det hela rör sig om äkta vara, via släktens advokat el dyl. Tycker att förra gångens roligaste var när två systrar fick ett gemensamt arvegods svinhögt värderat (en rysk ask), och den ena, med darr på rösten, säger (utan ironi), typ: ”Nu är det min tur att ha den, du har haft den jättelänge.”
Kryddan med Rundan är ju att samtliga föremål som Peter Pluntky (bästa namnet för övrigt) tar sig an är tillverkade i Tyskland, ärans och hjältarnas land.
Jag tycker nog att det till 80-90% är solid svensk arbetar- eller medelklass från mindre stad som figurerar i programmet. Dvs. välstädad typhusvilla byggd 1984, SAAB 9-5 kombi, kanske husvagn/husbil, troligtvis fungerande väggklocka.
Vad är pastilli?
/undrande arbetare
Pastilli!? En lite färgglad stol i plast. Fråga Matilda, hon vet garanterat. /Marimekkotanten
Här är ett par tumregler som jag, som äkta arbetarbarn, tagit fram för att avgöra om nån är född i arbetarklassen. Den består av två frågor:
1. När du går in i affärer. Är du _alltid_ ängslig att nån ska anklaga dig för att snatta trots att du är hederligare än Bamse?
2. Har du svårt att gå in i affärer med varor du köpt nån annanstans av rädsla för att nån ska anklaga dig för att snatta trots att du är hederligare än Bamse?
4. Har du blivit anklagad för att snatta trots att du är hederligare än Bamse?
3. Finns det en tatuering på ditt hjärta som lyder ”Jag ska komma tillbaka rik och köpa ett hus till mamma”?
Om du svarar nej på en enda av de där frågorna (undantaget om din mamma gav dig stryk eller sålde dig till otäcka farbröder i vilket fall du kan byta ut mamma mot den enda människan i universum som såg dig när du växte upp) så är du inte arbetarklass.