Författare: Surgubben

Topp tio för VA-anställda

Surgubben3 kommentarer

Det gäller att vara alert om man jobbar på Veckans affärer. Nu mer än någonsin. Som den goda samarit jag är vill jag hjälpa er. Om fler än en av följande punkter blir verklighet: spring för livet! Och se er inte om.

  1. Tidningen byter namn till VA:ision.
  2. Jan Friedman anställs för att förbereda den europeiska expansionen, dyker upp på en redaktionsfest iklädd kaninkostym och får sin egen spalt i tidningen där han listar stockholms bästa creme brûle.
  3. Bengt Uggla blir tidningens ”senior advisor”.
  4. Alexander Skantze, järnrörs-Danne, Kjell Alinge och Fredrik Wikingsson anställs som krönikörer.
  5. Ni startar tv-kanalen VA-isi-on-air (på senior advisor Ugglas uppmaning).
  6. Casten Almqvist tas in för att ”se över” tidningens resursanvändning. Han startar arbetet med att skicka ut excel-dokumentet ”artiklar-per-minut.xls” till samtliga reportrar.
  7. Ett ”strategiskt samarbete” inleds med dagens ps, VA.se döps om till ”dagens vaps”. Nätredaktionen skärs ner till en person som själv hanterar sajtens kärnverksamhet: mobila tjänster, ”rewritade” topplistor och initierade börsananlyser (minst fem om dan).
  8. Chefredaktören anser i ledaren att Spray-aktien är undervärderad med 1250 procent.
  9. Du blir ombedd att producera nyhetsbrevet Etermedia ”när du får tid över”.
  10. Det börjar spelas musik på redaktionen, dock endast Ulf Lundell.
Topp tio för VA-anställda

Trettioplussare på syntkonsert

Surgubben2 kommentarer

dm.jpgRedan vid pissoaren stötte jag på Weeping Willows-Magnus. Utanför struttade Orup fram, till synes utan att veta vart han skulle. Båda lite smådragna. Var är jag? På en b-kändishangout med gratisbubbel? Nej, på en konsert med Depeche Mode, 2006.

Självklart borde jag varit förberedd, ändå såg jag framför mig ett hav av syntluggar, vit-skjorta-svarta-hängslen, beatleshysteri och en och annan nazist. Vad jag fick var ett klientel som lika gärna kunde mött upp på en föräldragrupp på BVC inför första barnet.

Brevid mig satt en anabolasnubbe som troligtvis hade fått gratisplåtar från jobbet, ett webhotell i Solna. Med väldens största popcornhink i ena handen och en fyraliters cola i den andra gjorde han följande realtidsrecension av förbandet, The Bravery: ”SKIIT, sluuuuurp, snask, snask!”, ”Jävla SKIIIT, sluuuuurp, snask, snask, sluuurp!”, ”SKIIT, sluuuuurp, snask, snask!” osv.

Sen smög jag ner till Eva, som satt på ett annat (bättre) ställe. Min oro för att bli bortkörd av vakter var minst sagt överdriven. Det fanns inga vakter och varför skulle det göra det? Inte ens de som hoppade över räcket till innerplan blev utslängda, en 120-årig funktionär kollade att de inte brutit lårbenshalsarna, men de fick vara kvar.

Själva konserten då? Den var strålande, på slutet (när de körde ett potpurri av golden hits) tinades till och med mitt eget cyniska hjärta upp. Men det går ju inte att komma undan det fruktansvärda faktum att jag skulle sett dem för minst 20 år sedan. Fy fan.

Trettioplussare på syntkonsert

Absolut, Elit och annat mög

Surgubben3 kommentarer

Hahaha. Slutna maillistor är på tapeten igen, nu i form av Bards Elit. Debatten kring det är inget annat än ett smörgåsbord. I vilken ände ska man börja? Jag orkar varken vara för eller emot utan konstaterar bara: dylika sammanslutningar är bara ett jävla mög.

I slutet av 90-talet lyckades jag bli medlem i Hörnfeldtsklanens lista Absolut (som Rolf van den Brink och Susanna Popova senare attackerade, en historia som i stora delar var identisk med den vi ser om Elit i dag). Boy, var det sugiga grejer som avhandlades där! Förvisso fick man alltid snabbt reda på vem som var den ”snortande artisten”, ”alkoholiserade polischefen” och sån skit. Och att nån kändis hade en piercing i muttan.

Men mest hoppade man på närlivsbutikens ”för gamla lösgodis” och diskuterade skillnaden i betydelse mellan talstreck och citationstecken. Om jag inte missminner mig menade Erik Hörnfeldt att citationstecken borgade för ett mer autentiskt återgivande av vad som sagts än talstreck. Jag grämer mig än i dag för att jag inte hoppade på honom för den fnoskigheten. Efter sådär två veckors medlemsskap fick jag inte vara med längre, ett faktum som sammanföll med att jag ifrågasatte påståendet att det hårda godiset nog kunde förklaras med närlivsägarens etniska härkomst.

Sen dess har jag bara varit med på en maillista, bestående av sex föredettingar. Den är också tråkig.

Absolut, Elit och annat mög

Fyra månader senare

Surgubben1 kommentar

Ibland fungerar www bra, ibland inte… Följande mailutbyte skedde 2005/2006 med ”Beijer Byggmaterial AB, en av Sveriges största rikstäckande bygghandelskedjor”.

Inkommande mail 16 januari 2006:

Hej!

Priserna skall vara med moms.
Jag skulle kontakta Robert Snöbohm i Sollentuna butiken, han är köks- och bad säljare.

Med vänliga hälsningar
Åsa

Utgående mail 14 september 2005:

Hej,
är priserna på er sajt med eller utan moms? Och hur hittar man enklast vilken butik som har varan?
Jag bor i Stockholm och är intresserad av att köpa diskbänk, blandare mm. Vilken butik skulle ni rekommendera?

Mvh,
Stefan Sunnerdahl

Fyra månader senare

Jättegott – nope!

Surgubben2 kommentarer

Långt efter det att bäst-föredatum gått ut på samtliga krystade matprogram kommer något som lyser upp. Jamie Olivers Italien på kanal5. Mycket sevärt! Varför, frågar ni (med rätta, av alla uttjatade tv-kockar finns det väl ingen mer uttjatad än den nakne)? Därför att italienarna smädar den lille britten nått så in i helvete! Det är fantastiskt. Inget mumsande och smackande ”å så gott”, istället är det ”lite för konstigt för min smak”, ”det är för lite salt på fänkålen” och ”smakerna harmoniserar inte”.

Det spelar ingen roll om det är nattvandrande freaks eller inavlade öbor — alla är skeptiska till fläskläppens matkonst! Det enda som kan förstöra glädjen är ett dramaturgiskt krumspråg, dvs att alla helt plötsligt börjar smacka ”å så gott”. Det får bara inte hända!

Jättegott – nope!