Tyska gravtest är grejen.

En eneuros kaffe i konferensen på Stasis f.d. huvudkontor i Berlin. Vet inte om det var meningen att kaffesmaken skulle vara östautentiskt, men det var den. Ett mediokert museum innehållsmässigt sett, men interiörerna, toaletterna, rummen får full pott!

Om och om igen får jag erbjudanden att vara med i Postkodlotteriet. En leende Rickard Sjöberg (var tvungen att slita upp kuveret för att komma på hans namn) hamnar i papperskorgen fyra-fem gånger om året. I dag hindrades jag dock (temporärt)  av den kryptiska uppmaningen vid Rickos vänstra pekfinger: ”Grann Yran!”. Vet inte varför jag tycker att det är så roligt, men nu ska jag — leende — lägga brevet i soporna.

Det finns inga klasser — alla är arbetare. My ass! För den som gått på alliansmytologin rekommenderas Antikrundan. Inget annat program manifesterar skillnaderna mellan folk och fölk på ett tydligare sätt. I varje program är det samma visa; tre kategorier människor medverkar:

Berra med böckerna som fassan köpte 1956. ”De är ju ganska vanliga, och inte värda så mycket.” ”Jojo, men fassan köpte dom för ett par tior…” ”Ja, det är väl ungefär vad de är värda. Men det var roligt att se dem *för sjutusende gången*”

Marimekkokvinnan med en komplett uppsättning Eero Aarnio-matsalsmöbler. ”Vad tror du att de är värda?” ”Jag har ingen aning… pappa (SAR arkitekt) fick möblerna när han ritade Eeros sommarhus 1972…” ”Nej, men vad roligt!”

Kostymnoppe med en en lampett från 1537. ”Den här lampetten tillverkades på uppdrag av Gustav Vasa.” ”Nej men vad roligt.” ”Hade det varit i ett par hade de varit värda 800 000 tusen, nu kanske 350 000 för en.” ”Jaså, jaha…”

Men att det var Berra som kom med en påse sunkböcker, medan Noppe kom med en lampett han hittat på pappas vind är naturligtvis bara en slump. Hade Berra ansträngt sig lite hade han kunnat ha både lampett och pastilli. Det handlar bara om att lägga manken till!

Såg just tio minuter av Champions League-matchen mellan Inter och Valencia. Zlatan var i fin form, men jag kände ingenting när han rörde bollen. Oftast brukar man ju känna sig lite småstolt, eller glad på något bisarrt sätt.

I går såg jag the Queen på bio, en medioker film som i korthet följer det brittiska kungahuset under tiden efter (ex-)prinsessan Dianas död. Drottningen är iskall och sitter och häckar i ett skönt slott uppe i Skottland. När ”folket” dissar drottningen och, ja, börjar tappa respekten ringer Tony Blair och piskar upp henne: ”nu börjar fan folk hata dig, kom tillbaks till London och sluta barnsla dig.” Hon följer rådet. Happy ending.

Man undrar vem som ska ringa Zlatan.

Hjortis i snöskrud.

Den här tiden på året är som gjort för den alltid lika intressanta ÅRSTIDSDEBATTEN. ”Jag gillar verkligen snö!”, är en utgångspunkt. Den andra: ”Skärp dig för fan!”. Naturligtvis har den senare rätt. För sanningen är: i en storstad (nåja) är snö värd… inte ett skit. I en storstad (nåja) är ju snö=modd=slask=vatten (och eventuellt någon som dör av en istapp).

Varför uppstår då detta snökramande? De flesta man umgås med är ju överens om att en lämplig klimatzon ligger någonstans mellan Bologna och Perugia (med tillägget att majoritetsspråket ska vara svenska, och att man ska hitta ett ”fett” jobb först). Ändå går samma personer, vid minsta ifrågasättande, över från ”jag gillar snö” till ”jag älskar för fan snö” på en millisekund.

Jag kan bara se två förklaringar, förutom den uppenbara — sinnessjukdom: 1) Förnekaren (apan som sitter med händerna framför ögonen, trots att pungkulorna håller på att frysa sönder) eller 2) Nostalgikern (som tänker pulkor, russin och varm choklad). Vakna upp för fan!

En riktigt skön bild från 70-talet. Jag är cowboy, brorsan indian. Skulle gissa att vi är utanför farmor och farfars hus, men jag är osäker.

Söndagens SvD bjöd på århundradets roligaste felskrivning. Dessvärre är felet rättat på svd.se, men såhär såg det ut i papperstidningen (texten handlar om en resa till Kerala i Indien):

— Come eat here, försöker restaurangpersonalen.

En pomfret, en grå stor fis, hamnar på våra tallrikar efter en vända i tandooriugnen.

— Den var lite svårtuggad, erkänner vi när kocken frågar.

Han tar inte illa upp:

— Jag misstänkte det. Det var den största jag sett. Eftersom den var så gammal blir den rätt seg.

Så jävla roligt.

Svensken tycks tänka — allt som är BLIR lagligt är bra. Jag måste göra det. Se bara på införelsereglerna vad gäller alkohol. När de ändrades såg varenda svensk bil på öresundsbron ut som en lowriderpimpad (Pimp my ride UK) fulölsdepå innan beslutet ens renskrivits på svenska.

Nu har det blivit lagligt att köra fyrhjulingar på svenska vägar, ni vet såna där fula motorcrossliknande saker som brukar erbjudas på olidliga kickoffs gud vet var. Jag såg ”nyheten” för första gången i somras, tror att det var i Stockholm city. En reporter (på bild) åkte runt i stan och hyllade detta nya, lagliga, sätt att resa. Damn, vad löjlig han såg ut! Trodde dock aldrig att någon skulle få för sig att följa rådet (motorjournalister är ju, som alla vet, köpta av djävulen). Men nu ser jag ett par tre stycken varje dag, på väg till jobbet. Sluta med det! Snälla.

Lanseringen av Nintendos nya spelkonsol Wii är beviset på att marknaden i dag fungerar lika bra som ekonomierna i det forna öst. Överåriga kids (folket) tältar i veckor för att få ett exemplar av konsolen, samtidigt som spelrecensenterna (eliten) utser densamma till årets julklapp. Lycka till den stackars förälder som irrar runt på stan för att få tag i en julklapp som har varit slut sedan lanseringen 8 december! Och nästa leverans tycks lika säker som produktionsplanen för en Trabant 1983. Jaja, jag fattar att de vill skapa buzz kring det hela, men vad är skillnaden på att ett företag eller staten bestämmer när du ska ha rätt att konsumera en vara?